söndag 21 september 2014

Problemet med jobben

Efter den industriella revolutionen var drömmen att teknologin skulle utvecklas till den grad att människan knappt skulle behöva arbeta för sin försörjning längre. Särskilt det monotona kroppsarbetet skulle försvinna. Arbetstiden skulle fasas ut och vi skulle mer och mer kunna göra vad vi ville - fritt arbete, ideellt arbete, konst, hantverk, sport, relationer, vandringar, allmänningar m.m. Det var 1900-talets utopi. Arbetstidsförkortning har betraktats som mycket mer självklart än det gör idag, när de politiska partierna ett efter ett har plockat bort det från sina program - trots att det verkligen borde ligga i tiden. Istället talas det om arbetslinje och arbetsskapande åtgärder.


Det "lustiga" med dagens politiska krånglande kring att skapa och bevara lönearbeten är att jobben försvinner på grund av att vi närmar oss ett läge där drömmen om teknologin som människans frigörare alltmer har materiella förutsättningar för att besannas. Många jobb försvinner för att de helt enkelt inte behöver göras längre. Att uppmärksammandet av denna process självklart skulle handla om "farhågor" är ett mycket politiserat och konservativt sätt att se på saken.

För några dagar sedan såg jag någon på Facebook länka till en artikel om hur allt färre arbeten skulle behövas på grund av teknologisk utveckling. Kommentarerna ropade "Dystopi!" Det är som om många människor inte vet vad de ska göra med sina liv om de inte får lönearbeta, som om själva tanken leder till panik, vilket känns väldigt sorgligt. Denna rädsla är ett samhällsproblem som också syns då många vid längre tids sjukskrivning hamnar i kris på grund av att yrkesidentiteten sätts i gungning. Depression i samband med pensionen är också vanligt - har hela livet ägnats åt att förverkliga sig genom arbetet så måste en ju börja från början när den delen av livet försvinner. För att inte tala om den som på grund av olika anledningar inte har ett jobb till att börja med: När yrkesidentiteten ses som så övergripande viktig att det rutinmässigt är det andra vi frågar om när vi möts - det första är namn - så är det inte konstigt att termer som "utanförskap" börjar svänga i de politiska vindarna. Men vad det allvarliga snacket om "utanförskapet" döljer är att problemet inte ligger i att enskilda stackars individer hamnar utanför en gosig, samhällelig gemenskap. Problemet är hur vi som samhälle villkorar våra gemenskaper på ett sätt som knyter människovärde och livsvillkor till yrke och tjänst (exempel).

Problemformuleringen kring lönearbete är, på det stora hela, felformulerad. Fokus ligger på att det ska ordnas fler jobb och det ska vara arbetslinjer och arbetsstimulerande åtgärder. Den som inte får ett jobb ska straffas med åtgärder och misstro, även om denna frånvaro av lönearbete beror på helt logiska och rimliga anledningar. Det är ett föråldrat sätt att tänka på, en kvarleva från den tid då det fanns massor med jobb eftersom arbetet var beroende av mänsklig arbetskraft på ett helt annat sätt än vad det är idag. Utvecklingen har helt enkelt gått såpass fort att det politiska sättet att tänka kring arbete har spårat ur i en alltför snäv kurva.

I själva verket är det numer strukturerna för människors försörjning och vilsenheten inför att hitta andra vägar till meningsfullhet som är problemet. Hur vi ska hantera denna övergång på ett så smidigt sätt som möjligt, så att människors försörjning fungerar, så att samhället fungerar och så att det finns utrymme och strukturer för att göra vettiga saker med sin fria tid? Hur ska vi göra för att villkoren inom de arbeten som verkligen behöver göras av människor ska vara så bra som möjligt? Hur ska vi undvika lönedumpning? Hur ska detta samtal föras offentligt och konstruktivt så att människor kan ta det till sig och känna sig trygga? För skräck, misstänksamhet och upplevelsen av att saker tas ifrån en på obegripliga grunder har alltid lett till fördomar, syndabockar och destruktiva förklaringsmodeller.

lördag 20 september 2014

Rödspättsgryta á la Ålidhem


rullader:
300 g rödspätta, filéer (ta mer, kanske dubbla, om du vill ha mycket fisk)
100 g färskost (ta mer om du har mer fisk)
paprikapulver
smör

sås:
minst 8 stycken (medelstora) champinjoner
4 stjälkar selleri
½ purjolök
1 stor tomat
2 dl creme fraiche
1-2 dl havregrädde
mjölk eller grädde att späda med vid behov (går bra med havrevarianterna)
1 buljongtärning (fisk- eller grönsaksbuljong)
1 msk tomatpuré
½-1 msk citrongräs
salt

serveras med:
potatis eller ris och bröd

1. Tina fisken om den är frusen. Lägg färskost på samt pudra över med paprikapulver. Rulla ihop fisken runt osten så att det blir rullader. Lägg i en gryta med rikligt med smör i botten. Ha plattan på låg värme.

2. Klyfta champinjonerna, hacka selleri, purjolök och vitlök, tärna tomaten. Smula buljongtärningen. Lägg runt rulladerna, champinjonerna först tillsammans med buljongtärningen. Pudra över vitpeppar och citrongräs. 


3. Rör ihop creme fraiche, tomatpuré och havregrädde. Klicka på och vänd försiktigt ner så att det smälter. Späd med mjölk eller matlagningsgrädde.

4. Koka på låg temperatur i ca 15 minuter. Grytan ska röra på sig men ej koka häftigt eller låta särskilt mycket. Däremot kommer det att börja lukta gott. Rör försiktigt mellan varven. Provsmaka och salta lite mer om det behövs.

5. Ät!